Hitta vänner nära mig

Jag är 37 år, gift och bor söder om Sthlm, nära Älvsjö. Jag har småbarn och någonstans längs den vägen tappade jag mina äldsta vänner och nya är inte så lätta att hitta. Jag gillar nya människor men inte att stå i centrum. Uppskattar god mat och att gå ut och äta, ta en aw eller bara sitta och snacka lite skit över en kaffe. Uppgifter om Vänner i Sverige. Se telefonnummer, adress, hemsida, öppettider mm. Gratis årsredovisning. Nära mig. Nära Vänner Macelleria AB. Snittbetyg: 5.0. Solnavägen 1 B, 113 65 Stockholm. ... Hitta.se på Linkedin Hitta.se på Instagram Hitta.se på Facebook ... Uppgifter om Nära Vänner Ab Stockholm i Stockholm. Se telefonnummer, adress, hemsida, öppettider mm. Gratis årsredovisning. ... Om du vill försöka träffa nya vänner då kan du besöka bunko.se/kompisar, där finns hemsidan kvar. Varmt tack till alla volontärer som godkänner nya profiler. Ni är vad som håller liv i bunko! Tack till alla som har använt bunko för att försöka hitta nya vänner. Det är inte lätt att hitta vänner som man kan lita på och som man utvecklas med. Här följer artikeln: “Hur ska jag få nära vänner? Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 7 oktober 2009 i kategori Relationer, Självhjälp och förändring. Fråga: Jag har funderingar som handlar om vänskap och att hitta vänner i vuxen ålder. Om du har iOS 13, iPadOS, macOS Catalina är appen Hitta en kombination av Hitta min iPhone och Hitta mina vänner i en enda app. Ställ in appen Hitta och aktivera Hitta min [enhet] för att komma igång. Om din Apple Watch har watchOS 6 kan du använda appen Hitta personer, som ersätter appen Hitta vänner, för att dela din plats med vänner och familj. Då är kompisdejting ett utmärkt sätt att hitta nya vänner eller bara ett sätt att fylla vardagen med roliga saker att göra. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad gällande mina nuvarande vänner. De står mig nära och jag älskar dem verkligen. Men de har inte alltid tid att träffa mig.

LSD 225ug Rus Rapport

2020.08.31 23:01 wiirpy LSD 225ug Rus Rapport

Dosering: en och en halv lapp på 150ug, totaldos ungefär 225 någonting. Tog den större delen av halvan som jag klippte. Ingen röka.
Droppade vid 18:45 ungefär och satte igång en timer så hade att jag kunde hålla koll på tiden. Åkte och köpte pizza direkt efteråt och åt upp halva så man ändå är förberedd på en lång kväll framför sig. Tar sedan bussen som gick 19:34 in till stan för att möta upp en kompis.
På Vägen till bussen känner jag mig mest mer euforisk, ett gladare humör helt enkelt.
Musiken i hörlurarna kändes mer ljuvlig också. Lyssnade på lite Peep, GBC, Tracy osv. Musik som jag själv diggar oerhört mycket.
Under bussresans gång som varade ungefär 45 min går humöret upp vagt, får även en liten del closed eye visuals på senare delar av resan men lite svårt att fokusera sig helt angående omgivningen.
Dock de mest speciella under resan var när jag blundade och bussen stannade till vid hållplatser så kändes det som att man sköts framåt i sitt medvetna, lite som att man nästan hamnade i sätet framför även fast man var kvar i sin plats. Märklig känsla men en skön sådan.
Slutligen anländer jag till stan, musiken är nu betydligt mycket mer ljuvligare än normalt.
Förutom musiken å euforin känner jag mig fortfarande rätt normal. Kommer ej ihåg om lampor å dylikt hade blivit intensivare då de fortfarande var relativt ljust ute.
Passerat ungefär två timmar sedan droppet.
På Vägen till att träffa min vän så stannar jag upp och snackar lite med ett par bekanta som satt på en uteservering. Stod och snacka en liten stund 10 minuter ungefär eller något? Svårt att avgöra på LSD samt att jag inte kommer ihåg.
Märker tydligt dock hur ljus ifrån restaurangen är lite mer intensivt än vanligt.
Medans vi pratar känner jag även hur jag har lite svårare än normalt formulera mig och att jag hamnar lite vagt i thought loops så de är svårare att få fram sin poäng med de man försöker säga. De checkar även in mina ögon och konstaterar att de är stora som tefat vilket var lite roligt.
Går vidare på min promenad och möter upp min vän. De mesta flyter på bra just nu, har ena ena örat i hörluren med musik medans vi tar och promenader vidare till Ica Maxi. Känner att jag är svagt påväg uppåt. Promenaden känns oerhört lång och som att vi gick väldigt snabbt även fast i verkligenheten så kanske vi gick i normal takt?
Känns oerhört att ens tidsuppfattning har blitt helt skevt men man är ju euforisk så de är trevligt som fan ändå, kollar på timern på telefonen och skrattar till. Alltid lika kul och inse hur långsamt tiden egentligen går.
Under promenaden till Maxi märker jag även lätt hur växter, dvs allting som är grönt blir lite mer blurrigt. Blir liksom svårare att urskilja dess former, exempelvis smälte bladen på träd ihop mer än vanligt. Märkte tydligt på ett träd där solljuset trängde sig igenom hur löven förändrar sin färg vagt på de platser där ljuset träffar som mest.
Medans min kompis beställde käk åt sig själv på BK vid Maxi bestämde jag mig själv för att kila in på Maxi å köpa lite godsaker såsom snus och choklad. De vart en liten ansträngande upplevelse då jag inte kände mig direkt normal där inne, omgivningen vart lite påfrestande men underlättade nog oerhört med noise cancelling headphones och bra musik.
Lyckades ändå hålla en kort konversation med kassören och få tag i det jag ville ha.
Roligaste var den lappen man måste hämta ut snuset som var helt suddig för mig så gick inte riktigt att läsa vad de stod på den, texten smälte ihop i ett blur.
Efteråt så begav vi oss mot en gemensam väns lägenhet för att softa, då kändes det som att trippen tog ett steg upp. Blurret kring växter intensifierades samt att de fick mer rörelse. Blev som att de blåste ute även fast de inte gjorde de. Som att de var en svag vind som rörde vid dem. Inte som att de andades vilket kan hända.
När vi väl anlände hos vår vän, så märktes de tydligt att jag var påväg uppåt då de skiftade väldigt mycket mellan mina vänners ansikten. Ibland var dem blurriga med svagt blått/rött ljus runt omkring medans ibland när man kollade bort så försvann det .
Vi satt och chillade ett tag, jag kände mig lugn, euforisk och i rö. Kollade lite musikvideos på tv vilket var soft, ljuset ifrån tvn kändes mycket vackrare än normalt.
Vet inte hur länge vi softa men efter ett tag gick vi ute för de ville röka på lite, vi stod å chilla vi ett tågspår vilket var riktigt trevligt, Ganska mörkt ute så gatulamporna var något helt annat för min del. Mycket mer intensiva när man kollade rätt på dem.
Kändes definitivt som att jag fick en annan uppfattning av ljud (inte när folk pratade), vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men ljud kändes mer lugna och givande?
Kommer inte hur lång tid som hade passerat nu men de låg ungefär på 4-5 timmar efter att jag hade droppat som jag hade droppat som vi begav oss mot lägenheten igen.
När vi väl kom tillbaka till lägenhetsbyggnaden märkte jag hur hela den andades (tre våningar). Inga mönster eller dylikt dök upp på den men liksom såg hur väggarna andades ut och in, väldigt spännande eftersom de kändes verkligen som man var påväg mot peaken då.
Påväg upp till lägenhet i trappuppgången kändes den mycket mindre, kändes som att utrymmet hade krympt lite på ett märkligt sätt. Lite som att man var klaustrofobisk men inte så att jag fick någon ångest eller stress utöver det. De var lite roande bara, lite kul sådär.
Kände även att de var lite mer ansträngande och svårare att gå uppför trapporna, kändes lustigt att förflytta sig uppåt.
Kände mig lite liknande på vägen ner när vi var på väg ut.
Väl tillbaka i lägenhet så satt vi mest å prata ett tag medans vi kollade på musikvideos, ingen direkt märkbar skillnad ännu på visuals och liknande.
Eftersom såpass lång tid hade gått bestämde jag mig att de var dags i gå in i min egna värld, satte på mig hörlurna la, mig bekvämt i soffan och lutade mig tillbaks.
Satte på Tool och stängde mina ögon. Tror de hade gått ungefär 5-6 timmar nu efter drop.
Direkt så kom de intensiva visiuals som steppades upp isamband med musiken.
Mina visiuals jämfört med tidigae känns ganska speedade, de liksom kommer och går lika snabbt. Mycket som händer samtidigt, stannar liksom inte upp i samma mönster och liknande utan rör sig nytt hela tiden. Något passerar in och drar ut lika snabbt, känner att de är mycket trevligt så sätt.
Allt är givetvis nästan helt i RGB, mycket varierande mönster å former samt mellan 2D och 3D. Exempel på 2D jag upplever som jag får ofta är att de är helsvart med massa prickar i ett rutmönster som kommer emot mig i olika färger medans 3D vis så är de tunnlar som är gjorda av ringar i RGB. Känns lite som rainbow road från Super Mario Kart. Ibland passerar man in typ i tunnlarna eller mörka hål och ser var dem leder, så oerhört varierande egentligen. Nästan lite kaos-artat.
Kommer inte ihåg vilken låt jag lyssnade på av Tool men kände direkt när peaken kom. Började smått att flytta mig utanför min kropp, var som att man blev ett med sin hjärna om man långsamt flög utanför sin kropp. Helt sjuk och intensiv känsla. Man blir ju lite rädd för de är så intensivt men jag bröstade det. Tog det lugnt och lät mig själv flyta ut från det overkliga.
Det var en helt underbart sjuk upplevelse, det började med att jag långsamt vreds utifrån mitt huvud tills jag vändes tillbaka och var framför mig själv och kollade tillbaka. Såg mig själv sitta där i soffan.
Sedan åkte jag snabbt upp från mig själv, som att man nästan teleporterades upp i kosmos, väldigt intensivt. Tufft att hänga med men kändes helt euforiskt.
Jag hamnade ute i rymden där jag kollade ner på jorden som hade ett vackert vitt sken runtomkring sig, såg alla de olika kontinetner och moln överdem, helt surreal upplevelse. Dels så kände jag mig som någon kosmisk kraft som bara existerade där ute i det vilda men även som att jag var i ett rymdskepp, det skiftade emallanåt.
Resan var alldelles underbar, följde med ett par utomjordiska varelser som liknande stingrockor i rödfärg som levde sina liv, såg hur dem flöt omkring där ute. Kändes som en scenen I hitta Nemo när sköldpaddorna flyttar på sig fast med utomjordingar och i rymden.
Såg hur dem attackarde planeter bland annat.
Utöver det fick jag bevittna massvis av olika stjärnor, planenter och ibland kom de in mönster å dylikt som är svåra att beskriva. Fick även se planeter och stjärnor som exploderade.
Man kände sig oerhört obetydliga i det hela, kände mig helt förminskad som att jag bara var en liten klick vatten i ett hav. De vart verkligen som att man tog del av något som är större än sig själv.
Vet inte hur lång tid de gick men det itensifierades vid en punkt och det blev för mycket för min del så var tvungen att reality checka mig själv. Hoppade ut i verkligheten ett tag och kände mig helt bortkopplad från den. Pratade lite med mina vänner innan jag begav mig in igen.
Det var fortfarande väldigt intensivt men hade definitivt lugnat ner sig, switchade musiken till min lista med peep, tracy GBC osv för att switcha upp trippandet lite. De förändrade defintivt visuals på ett sätt då låtarna är mycket kortare så visuals ändrades mycket mer när låtarna byttes. Hamnade emallanåt i rymden igen men det gick väldigt mycket upp och ner jämfört när jag lyssnade på Tool.
Helvete om jag inte hamnade i kosmos igen, stötte på utomjordiska krafter som kändes gudomliga och heliga dessutom. Det var helt euforiskt och spännande. Aldrig känt något sådant här tidigare, väldigt givande tycker jag nu i efterhand men det kommer jag till.
Träffade en guldig gudomlighet som jag mycket väl kommer ihåg, den var helt av lysande guld med ett vit-gul aktigt ljus runtomkring den. En nära beskrivning hade varit att dens mittpunkt / ansikte var som ett vitljus där de guldiga tenktalerna rörde sig ifrån medans dem slöt sig om min syn. Tentaklterna var väldigt snarlika dem ifrån SCP-001’s memetic kill agent fast guldiga då. Jag hade ett kort samtal med den där jag frågade hur den mådde från vad jag minns innan jag flög vidare genom kosmos och kollade på planeter osv igen. Kändes oerhört speciellt att få äran att få en sådan upplevelse.
Utöver detta så finns det inte så mycket mer att säga, resterande tid av trippen var ganska normal LSD trip med open och closed eye visiuals. Mina kosmos äventyr slutade ungefär efter detta och då kände man att peaken gick över. Kände dock inte att alla mina effekter avtogs även senare när de hade gått liksom 10-11 timmar. Var fortfarande väldigt högt uppe då vilket var trevligt.
Satt mycket när jag väl hade kommit hem och skrev av mig på discord och refkleterade. Riktigt kul att tänka efter och kommunicera med folk på den nivån man befann sig på. Enda negativa är väl egentligen att de blir svårare på sätt och vis då man blir lite förvirrad och hamnar i thought loops men man lyckads endå ta sig ur dem.
Känt mig ganska normal dagarna efteråt nu förutom de att första två dagarna var jag väldigt bortkopplad fråm verkligheten kändes det som. Har bara kännts som att jag har existerat liksom, gått till jobbet och så vidare. Inga speciella känslor direkt.
I skrivande stund känner jag mig nästan helt normal vilket är ganska skönt, det jag finner de fina med LSD att man inte blir fuckad så jävla länge som på exempelvis Ecstasy där jag blev rakt av helt deprimerad i två veckor och mådde så dåligt som aldrig förr.
Vill även nämna de att jag känner att mitt ego är krossat vilket jag är helt okej med. Känns endå som man fått nyvunnen respeket för mycket att man har fått en ny synvinkel på livet, att man kan se de på ett annat sätt än förut vilket känns positivt för min del.
Känner mig helt klart nöjd med min tripp, skulle säga att den blev en 9/10.
Hade egentligen nog velat njuta av den lite mer inuti i mitt huvud men de var riktigt trevligt att vara såpass aktiv också.
Ställ gärna frågor!
submitted by wiirpy to droger [link] [comments]


2020.08.31 02:14 Poop_Meister69 En guldklimp hittad på Flashback

Hittade denna post på Flashback ett tag sen och tänkte då att den kanske kunde få fram några skratt.
"Detta var för flera år sedan. En varm sommarkväll om jag inte minns helt fel. Jag och en bekant, "Pelle", stod utanför en bankomat i centrum ute i en svenssonförort en bit utanför staden. Vi var tvungna att "fixa" en grej med några bankomatkort, jag behöver inte gå in i detalj vad det handlade om, ärligt talat vet jag inte äns i detalj vad det faktiskt handlade om. Det var Pelles lilla projekt och det involverade flera personer, varav 4st satt i en bil en bit bort på en parkering. Jag hängde mest med honom av en tillfällighet. Hursomhelst, vi står där vid bankomaten. Pelle fixar med korten och matar ut sedlar. Jag står och skymmer honom lite, kollar mig runt lite ängsligt, gillade inte riktigt situationen. (Elektriska spår, övervakningskameror och sån skit nojade mig alltid på den tiden jag var en ”bad guy”). En bit bort sitter en högljudd flock fjortisar runt en fontän. För unga för att komma in på krogen, för dumma för att hitta på något annat än att stå och hänga som jävla drönare. De gjorde helt enkelt vad skitungarna gör bäst en fredagskväll.
"Hanarna" tävlade om vem som kunde röka flest cigg samtidigt som de försökte befästa sina positioner genom att skrika "Kom då!" samt "Jävla fitta" åt varandra. Det påminde om rytande lejon på en vidsträckt savann. Bara det att lejonen hade väldigt, väldigt små könsorgan.
"Honorna" höll sig på sin kant med sitt jävla kacklande där den med den mest renodlade bimbo attityden vann. Små brunstiga kvigor vilka alla tävlade om chansen att förlora oskulden till gängets fjuniga alfahanne, ty han hade minsann testat "tabletter" och gick varje helg runt med en butterfly i byxfickan.
Vidriga fän. Då som nu tycker jag samma sak. Skillnaden är att jag då inte gjorde mer än att reflektera lite enkelt över deras närvaro. Det var först när några ur gänget bestämde sig för att ta ut pengar det hela började bli intressant.
Pelle var långt ifrån klar, och långt ifrån snabb. Han stod och tittade på en liten vit lapp med anteckningar, sedan på skärmen, sedan på lappen igen, kontrollerade att det var rätt kort, slog in koden med sina helt vilsna fingrar och tittade en sista gång på lappen. Det tog helt enkelt en jävla tid. Bakom oss blev kreaturen allt mer högljudda, markerade för hela kvarteret hur viktiga dom var och hur jävla mycket folköl de fått i sig. En av dom, om det var ett luder eller en oskuld vet jag inte, råkade dunsa in i mig. För kraftigt för att egentligen vara ok, men jag vände mig inte äns om. Fokuserade mig hellre på vad Pelle gjorde, fjortisar är skit, men samtidigt är de ju bara ungar. Inget värt att lägga energi på i det långa loppet. Efter ett tag blev de dock otåliga, undrade varför det tog sådan tid, vem i gänget som skulle ha pengar, vart de skulle efteråt och om "Hassan" (vem fan det nu var?) kunde fixa braj. Sedan dog deras jävla oväsen sakta ut. Man kunde höra hur de småpratade bakom våra ryggar, konspirerade. Jag och Pelle var centrum för deras hemliga intresse. Det ville sig nämligen inte bättre än att de fått syn på den näve femhundringar Pelle höll lite slarvigt i ena handen. Den lilla gruppen började tissla och tassla intensivt, man kunde känna hur spänningen steg för varje sekund. De slutade att föra liv och stack ifrån bankomatkön, istället omgrupperade de sig en bit bort och iakttog oss. Några i gruppen stack, några andra verkade nervösa/osäkra, en del påminde nu nästan om hyenor.
Om vi nu ska se över situationen lite:
Två medelåldersmän (jag och Pelle) står vid en bankomat, ganska sent på kvällen, och matar ut femhundringar via olika kort och koder. Vi är båda klädda i mörka kläder och har på oss kepsar som sitter djupt och gör oss ganska anonyma.
Vem som helst fattar ju att det inte riktigt är två regelrunkare som står där och läser högt ur lagboken. Det trodde jag att även dessa småungar förstod. Men nej, dom verkade vara fysiologiska misstag.
När Pelle äntligen blev klar och vi båda i rask takt började bege oss mot bilen lämnade en grupp på fyra självsäkra grabbar huvudflocken och började följa efter oss. Jag gav dom en lång blick, som för att säga: "passa er småglin, passa er jävligt noga". Men åh nej. Bilden jag mötes av kommer aldrig att lämna mitt huvud: Fyra skitungar som knappt fått pungkulor, kanske 14-17 år gamla, de marscherade mot oss likt de vore Sveriges most wanted. I spetsen gick en ful, men ganska lång arab som spatserade värst av dom alla. Tupac själv med bihang. Bakom dom stod resten av flocken. Grabbarna som önskade de kunde göra samma sak, men inte vågade för mamsen. Småflickor som självklart låtsades vara oberörda och nästan irriterade, men vilka i själva verket troligtvis blev småfuktiga av tanken att få förlora oskulden till självaste scarface.
Bad boy. Killen vill vara en, tjejen ha en.
När jag såg att min blick inte gjorde mer än en piss i oceanen vände jag mig till Pelle och påpekade för honom att några närmade sig. Pelle var helt inne i att räkna pengarna, helt öppet och likgiltigt. Han slängde en snabb blick bakom sig, kollade på mig och frågade om jag menade kidsen. Jag svarade att så var fallet och fick ett torrt skratt till svar. ”Kidsen” började dock småjogga mot oss och innan vi visste ordet av det stod dom på alldeles för nära avstånd, viftandes med småknivar. Aggressiva och pratandes i munnen på varandra. Ett jävla jiddrande! Alfahannen pekade på Pelles sedelbunt och upprepade: ”CASHEN! CASHEN! CASHEN!” ett antal gånger. Jag stod helt tyst och spände blicken i den ungjävel som valt att måtta sin kniv mot mig. Pelle fattade först inte vad det var frågan om. I hans värld fanns inte konceptet att bli rånad av barn. När det gick upp för honom, då skrattade fanskapet bara! SKRATTADE!?
Arabjäveln kom av sig helt.
Pelles skratt var genuint och som vanligt, stört. Ungefär samtidigt glider en bil upp precis bakom smårånarna och ut stormar 4 steoridpumpade, söndergaddade och fullständigt livsfarliga killar med all anledning att hjälpa oss. Vi hade nämligen hunnit till parkeringen och Pelles 4 övriga vänner hade suttit i bilen och sett det lilla överfallet ifrån första parkett. Dessa var alltså individer minst lika ljusskygga som Pelle och alla delaktiga i hans lilla projekt. Det var delvis deras pengar som hotades, samt deras käre vän Pelle och hans för dom relativt okända pundarkompis (jag då’rå), dessutom var de höga på både det ena och det andra, aggressiva och paranoida som få. På en helt tom parkeringsplats skulle dessa killar felparkera om det gav dom chansen att puckla på en parkeringsvakt.
Jag stirrade fortfarande in i ögonen på min tilltänkta ”baneman” och när det likt en blixt ifrån en klar himmel gick upp för honom att de fuckade med helt fel människor kände jag mig nästan pånyttfödd. Pelle använde förvirringen och överraskningselementet till att ge araben en riktig lavett. Inte ett knytnävsslag, utan en sån jävla lavett att man kunde höra hur några tänder studsade mot en tegelvägg meter därifrån. Arabens kumpaner insåg att flykt var enda alternativet när de såg sin ledare falla till marken som en trasdocka. Några av våra "muskelvänner" började blixtsnabb ta upp jakten på småkillarna och Pelle lyckades nätt och jämt kommendera dom att ge fan i det och komma tillbaka. En av killarna, en stor zigenare, höll redan sitt vapen i handen. Jag vette fan vad som hade hänt om de fått tag på någon av glinen... Jag proklamerade lite nervöst att vi skulle dra men Pelle hade dock ingen brådska. Innan vi drog böjde han sig sakta ner till araben. Rullade ihop en femhundring och pillade in den i killens näsborre och stoppade därigenom blödningen galant.
Skit ska skit ha. Ibland blir det så. Men som ni förstår kunde det hela samtidigt gått riktigt åt helvete."
submitted by Poop_Meister69 to sweden [link] [comments]


2020.03.03 16:39 robshoreman Några frågor angående högskolestudier från en jävligt förvirrad individ.

Hej. Jag är 18 år och går just nu sista året på samhällsvetenskapsprogrammet på gymnasiet. Jag har några frågor angående universitetsstudier då jag känner mig ganska vilsen. Jag vet helt ärligt egentligen inte alls vad jag vill arbeta med i framtiden, men har ändå länge varit inriktad på att ansöka till högskolan. Min nuvarande plan slutar typ där, så jag vet tyvärr inte mycket mer än så. De slutgiltiga betygen är ju inte fastställda ännu, så jag vet inte exakt vad min merit landar på, men jag har en ungefärlig bild. Jag har även gjort högskoleprovet en gång, och planerar att göra det igen vid nästa tillfälle. Inga av mina föräldrar eller mor och farföräldrar har eftergymnasial utbildning. Jag har dessutom endast yngre syskon och saknar äldre vänner. Jag känner helt enkelt att jag inte har någon bra person att fråga i verkligheten. Sweddit kanske är fel plats, men det är värt ett försök.
Några frågor:
-Ni som studerar eller har studerat på universitet eller högskola, hur har upplevelsen varit för er (studiemässigt)? Ångrar ni er?
-Hur har upplevelsen varit socialt? Jag skulle gärna träffa nya människor och hitta fler vänner (men just den punkten är tyvärr inte min mest imponerande förmåga).
-Är det ens värt att ge sig in i detta om man är som jag, och saknar en konkret plan? Jag kommer antagligen i första hand helt enkelt följa mina intressen och se vart det leder mig, men det känns sådär. Vi har en familjevän som är universitetsprofessor, och hans tips var i princip “Släng bara ihop någon skit som du tycker ser spännande ut. Det löser sig på ett eller annat sätt.” Words to live by..?
-Det finns flera program som jag tycker verkar vara intressanta, men hur fungerar det? Hur skiljer sig själva upplägget från gymnasiet? Vad är den tydligaste skillnaden? Examineras man på liknande sätt? Är det mycket grupparbeten och muntliga presentationer, eller större fokus på traditionella “prov” och vetenskapliga rapporter o.s.v.? Jag förstår att det till stor del kan bero på vad man studerar.
-Fungerar det bra att pendla varje dag eller missar man mycket då? Då jag bor ungefär mitt emellan två av våra största universitet så har jag goda möjligheter att bo kvar hemma under studietiden (vilket känns som det uppenbara ekonomiska valet, även om det kan bli tråkigt på andra sätt), men det skulle innebära 40-60 min med tåg och buss enkel väg (utan förseningar). Jag har planerat att ansöka till båda platserna. Är det rimligt?
-Jag har också funderat över möjligheten att flytta till någon mindre stad där möjligheterna att komma in är lättare samt där atmosfären kanske är lite lugnare, men det skulle vara ett jävligt stort steg för mig. Jag inte så många nära vänner, så det känns tveksamt att ge sig in i blindo utan någon bekant vid sin sida. Någon som har gjort detta? Hur gick det?
Förväntar mig inte svar på allt, men alla generella tips och personliga upplevelser är välkomna. Ursäkta den långa texten.
Tack.
submitted by robshoreman to sweden [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2018.11.19 18:08 kastabort675849 [Seriös] behöver tips och råd angående att ha någon att prata med

tja sweddit
situationen rakt upp och ner en polare tog livet av sig för ett par år sen, nått år senare kom jag kontakt med död och tragedi via att jag jobbade på en onkologisk avdelning - att se pappor och mammor långsamt dö i cancer var ett big wake-up call vilket ledde till att jag gjorde stora förändringar i mitt liv (till det bättre) - det fortsatte som på räls ett par år - mådde otroligt mycket bättre men något litet fanns kvar
jag var med om 5st dödsfall under loppet av 8 månader förra året - ett jävla skitår pga det, men också ännu fler wake-up calls och förbättringar - denna gången tog två polare livet av sig - vilket är bland det värsta som kan hända en, visst det är skönt att gråta och gå på begravningar, att hedra sina nära och kära, men 3 vuxna i min närhet dog i cancer (nära vänners föräldrar) - vilket gjorde mina vänner väldigt ledsna och och såklart mig också, att flera av ens närmsta vänner blir helt nere och deppiga, okontaktbara samt de två självmorden gör en till en mycket ensam kille
jag har berättat det för mina föräldrar men min pappa är arbetsnarkoman och mamma är sjukligt deprimerad och inlagd på psyket ibland. min bror vill inte prata. han vill bara jobba, och min lillebror är förliten för att förstå, jag vill hellre hitta på roliga saker med han än att berätta.
jag funderar att prata med en präst på mitt uni, är de bra? har själv jobbat inom vården så vet att primäsekundärvården är överbelastad och förstörd - vill bara ha nån klok att öppna mig för, som inte dömer och sprider vad jag sagt till andra, en kram kanske,
submitted by kastabort675849 to sweden [link] [comments]


2018.11.04 22:34 bfrex Skolan (skräcknovell)

Det finns en typ av historier alla barn känner till. De finns i tummade tonårsböcker i skolbilblioteket och i amerikanska b-filmer. De ser alltid likadana ut.
Några ungdomar går till ett stort övergivet hus mitt i natten för att sova över och för att skrämma upp sig själva. Månen lyser starkt och ja.. ni kan resten. En varulv, en våldsam mördare med en krok istället för en arm eller en aggressiv gast skrämmer iväg ungdomarna, dödar dem eller sårar dem på något annat vis.
Paradoxalt nog är det just historier som dessa som får barn, kanske främst pojkar, att göra liknande dumheter. Så var det i alla fall för mig. Men jag skulle aldrig hitta något övergivet hus, någon fullmåne eller blodtörstig mördare. För mig skulle det bli något annorlunda. Kallare. Mörkare.
Jag hade precis fyllt 14, höstluften hade dragit in över staden. Det var en härlig frisk luft, som sprider lukten av kastanj och fallna löv. Just den här dagen var klar, andetagen bildade tunna ismoln i luften. För varmt för vinterjacka, för kallt för vanlig tröja.
När jag, Johan och Jonathan gav oss ut för att “utforska”, som vi kallade det, den eftermiddagen... Då visste jag inte att denna dagen. Just denna eftermiddagen, skulle jag tänka på varje dag resten av mitt liv. Jag skulle vakna upp otaliga nätter med ett skrik i halsen, med svettpärlor i pannan. Jag skulle försöka glömma.
Jag minns hur marken var kall under mina fötter, trots dubbla sockar. Nedförsbacken mot “Pissen” var blöt och hal, speciellt med mina slitna gamla gympaskor.
Pissen, det var smeknamnet på det långsmala röda tegelhus som låg längst ner vid slutet av en smal grusväg ungefär 10 minuters gångväg från bensinmacken i utkanten av byn. Namnet Pissen kom från PIS - en förkortning för Pappersinsamling och soprum, en gång i tiden en mötesplats för medvetna familjer som ville bidra till en bättre framtid genom att återvinna sitt skräp. Nu var den omgiven av höga buskar, och vägen ner till den blev smalare för varje år allt eftersom skogen kröp allt närmare.
Men det var inte Pissen som var vårt mål. Det var inte därför jag hade packat ficklampan och extra batterier. Det var inte därför Jonathan började säga “äh, hörni, vi skiter i det här nu va?”
Det var inte därför mina andetag blev kortare och min mage kröp ihop sig allt mer.
Bakom Pissen ledde grusvägen fram till en 25 meter hög bergvägg, en stor grå barriär som sträckte sig uppåt mot en tallskog längst upp där skogen fortsatte vidare. Att det fanns en ingång i bergväggen var inget nytt - det som var nytt var att denna ingång nu var tillgänglig. Vi visste inte varför ståldörren i det massiva berget fanns där, och jag har efteråt ägnat många timmar åt att bläddra igenom statliga och kommunala arkiv i sökandet efter en förklaring. Jag har googlat hundratals gånger, suttit i telefonköer och fått prata med aningslösa handläggare. Aldrig lyckats ta reda vad det var för dörr, eller vad det var jag såg där inne. Och jag har aldrig gått tillbaka dit.
Men nu var dörren där. Mörkgrön och tung. De stora nässlor som hade blockerat dörren så länge jag kunnat minnas hade tidigare under sommaren rensats bort av en mindre gräsbrand. Nästan omedelbart hade vi börjat prata om att gå in. Och ja, det var något alla ville. Vi skulle bli åtminstone 10 stycken som skulle utforska världen bortom dörren, vi skulle göra en heldag av det helt enkelt. Men veckan innan äventyret började återbuden trilla in, en efter en kom mina vänner på undanflykter, ångrade sig eller bara slutade svara när man ringde. Nu var det bara jag, Johan och Jonathan kvar.
När jag la handen på dörrhandtaget hade jag nästan hoppats att den skulle vara låst. Men den gick upp utan problem. Dörren var tyst, inget gnissel hördes. Men dess tyngd och skrapet mot gräset som sakta börjat växa fram igen fick det att låta som om dörren, ja själva öppningen i berget, suckade.
Lukten av kall, blöt sten och instängd luft slog mig rakt i ansiktet. Jag minns fortfarande hur det stack i näsborrarna av något metalliskt. Mörkret där inne var kompakt, och det enda ljuset kom från dörröppningen. Det enda jag kunde se på det kala betonggolvet var enstaka papper, en tidning, råttspillning och…
Mitt hjärta stannade till. När min blick träffade föremålet såg jag bara två kolsvarta små ögon som stirrade på mig. Min kropp visste inte om den ville fly eller slåss, och jag kunde bara stå still. Efter några sekunder lugnade sig mina nerver, och jag såg att det inte var något levande som låg där på golvet. Det var inget som någonsin levt heller. Det var en brun lurvig nallebjörn, stor som en handske ungefär. Den låg på sidan som om någon kastat eller tappat den. Och nu stirrade de svarta knappnålsögonen på mig. Munnen, ett stycke rödrosa tyg hade ett lätt leende, som om den ville mig väl. Eller kanske den hånlog.
Fortfarande lite skakig tog jag ett par steg in genom dörren, nu såg jag tydligt att det bara var en vanlig nallebjörn, lite gammalmodig men inget anmärkningsvärt. Men jag vägrade gå nära den, jag ville inte titta på den eller röra den. Något djupt i mig skrek att det inte var naturligt, att jag måste vända. Men jag fortsatte.
Jag hörde mina båda kompanjoners rädda andetag bakom mig när jag tände ficklampan. Rummet vi nu stod i var ungefär 20 kvadratmeter stort, på väggen satt ett stort proppskåp med upptejpade tabeller på, med rutor ifyllda med nu oläsligt blyerts. Ett mindre bord med ett par stolar stod i ett hörn. Luften var kall och fuktig.
Längst ner i rummet öppnade sig en av väggarna ner mot en längre gång med tjocka rör i taket, med kala väggar och utan dörrar. Jag ville nog egentligen vända om där och då. Samtidigt var omöjligt att motstå. Jag kände mig som en upptäcktsresande som modigt utforskade länder där ingen varit. Jag tänkte att det var tomt sen länge och att det inte fanns något att vara rädd för. Senare skulle jag få veta att bara en av de två sakerna var sann…
Efter att chocken lagt sig och paniken runnit undan blev jag allt mer självsäker, tanken om att detta var en bortglömd, orörd plats började infinna sig. Vi tände våra ficklampor och började utforska tunnlarna. Jag började känna en spänning, tanken om att vara upptäcksresande var tillbaka. Det var smutsigt i tunnlarna, där fanns fukt och råttspillning, fläckar av olika storlekar och karaktär. Väggarna var kala bortsett från något enstaka plakat om att “obehöriga äga ej tillträde” eller “skyddsutrustning måste användas”.
Lukterna, eller rättare sagt odörerna, skiftade. Oftast blött och stenigt, ibland mer oljig. Hela tiden infann sig ett tungt mörker och en dov tystnad - det enda jag kunde höra var mina utforskande vänner någonstans långt borta - vi hade sen en stund tillbaka kommit ifrån varandra men sagt att vi skulle ses utanför.
Med ett ryck vände jag på nacken, reflexmässigt. Jag hade stått och betraktat en gammal kalender på väggen när jag blev alldeles säker på att hade sett något slags litet ljus flimra till långt bort på min vänstra sida. Men nej, det kunde ju knappast stämma. Eller hade min ficklampas ljusstråle reflekterat sig mot något i glas eller metall där inne? Jag tog några steg mot det utrymme där jag hade sett ljusfläcken. Mitt motiv var att försäkra mig om att ingenting var konstigt, att det finns en naturlig förklaring. Något dumdristigt hjältemod var det verkligen inte frågan om. Men precis när rummet skulle komma i min ficklampas ljus slocknade min den med ett flämtande, blinkande ljus.
Jag har aldrig upplevt ett sådant svart mörker. Det var så tungt och kompakt att jag tappade uppfattningen om min kropp och var jag befann mig. Jag tog sakta av mig ryggsäcken och kände mig fram till dragkedjan, för att leta fram de reservbatterier jag packat ner tidigare den dagen. Då bländades jag av ett ljus - och skrämdes av ett plötsligt ljud. Ett ganska högt, kallt elektroniskt KLICK hade spridit sig i rummet, och samtidigt hade starka lampor i taket tänts. Jag drog min arm över ögonen för att mildra det bländande vitblåa ljuset, mitt hjärta slog som en hammare i bröstet. Både det höga klicket och ljuset hade skrämt skiten ur mig.
Jag lyssnade noga. Ingenting hördes. Ingen Johan, ingen Jonathan. Inga fler ljud förutom surrandet av ljusrören ovanför mig. Sakta, sakta förde jag bort min darrande hand från ögonen.
Sen såg jag det. Det jag än idag ibland ser i mina drömmar och när jag sluter ögonen.
Bänkar. Där var bänkar.
Ungefär 25 stycken uppradade, vända framåt. Modellerna liknade de jag själv hade haft i mellanstadiet, med lock och en liten sänka där man kunde lägga penna och suddgummi, men de här bänkarna var ändå annorlunda. De såg gamla ut. Välanvända och mörka i träet. Längst framme i rummet fanns en scen, en upphöjd del av rummet där en kateder och en gammal tramporgel stod.
Jag kunde inget annat göra än att stå helt stilla. Min kropp var som fastfrusen och mina ögon vandrade över rummet. Det var något som var annorlunda här, jämfört med resten av tunnlarna. Något som fick mitt hjärta att slå ännu hårdare. Golvet var rent. Det var inte bara fritt från bråte, råttskit, våta fläckar och gamla tidningar som jag sett överallt annars i tunnlarna.
Det var verkligen rent. Riktigt rent. Det var inte ens dammigt eller blött. Inte heller scenen där katedern och orgeln stod var smutsig eller dammig. Allt var... prydligt.
Jag blickade ut över rummet. På väggen hängde en lång rad jackor. De var främst regnjackor, men också tjockare varmare jackor med luvor och dragkedjor. Men färgerna var inte klara starka färger så där som barns ytterkläder brukar vara. De var matta, trötta. Som om de en gång varit färgglada men blivit mörka och dova av år av användning och hundratals tvättar. Med livrädd blick och nästan tåriga ögon såg jag hur det över varje krok satt en skylt.
Stig. Britt. Eva-Lena. Kjell.
Med spretiga bokstäver ritade av färgkritor hade varje krok sitt eget namn, varje jacka hade en krok.
Anna. Leif. Birgitta. Gunnar.
Livrädd och stel i kroppen lät jag blicken glida över bänkraderna, till den andra sidan av rummet. Då frös jag på nytt till is.
Uppsatt med knappnålar satt på väggen teckningar. Hundratals. Men det var inte dess antal som fick mitt blod att stelna. Det var motiven.
Svarta spretiga streckfigurer målade med krita. Hårt, som om någon pressat kritan mot pappret. Röda streck som liknade blod. Jättelika varelser med ljusröda ögon och höjda armar. Streckfigurer som blev jagade, som förlorade sina armar, sina huvuden. Skrek. Trots den enkla barnsliga stilen kunde jag nästan höra hur teckningarna skrek ut smärta och rädsla.
Alla tecknarna såg annorlunda ut men temat var detsamma på alla. Blod. Rädsla. Obeskrivlig skräck utsöndrades från teckningarna. I en kort sekund kunde jag svära att vissa av streckfigurernas ögon började komma till liv, att de tittade på mig med bedjande blickar. Som om det fanns något bakom väggen…
Så hörde jag plötsligt ett högt gnisslande ljud. Det kändes som om ljudet var en vass nagel som rispade mig längs ryggraden. Mina ögon sökte efter ljudets källa…
Fram tills det ögonblicket hade jag kanske kunnat förklara allting. Ett gammalt skyddsrum, en filminspelning. Något hemligt rollspelssällskap. Men det jag såg just då omkullkastade alla “naturliga förklaringar”. Ett vitt streck uppenbarade sig på svarta tavlan – det var det ljudet jag hörde. Som en spik mot tavlan.
Ett nytt streck. De två strecken möttes längst ner och formade ett V. Ett streck till. Ett till. För varje streck gick “skrivandet” fortare och blev mer och mer aggressivt, stressat.
Till sist formade strecken ett ord. “VÄND!”
Jag hade knappt hunnit reflektera över vad jag såg förrän mörkret la sig över rummet igen. Lysrören hade slutat surra. Men nu var det något annat som hördes. Steg. Steg av flera lätta fötter, det lät som de sprang framåt i tunnlarna. Ljudet kom allt närmare. Det ekade i rummet , och plötsligt kändes det som att stegen var precis bredvid mig, bara några decimeter bort. Jag backade stapplande mot öppningen igen. Ett skratt hördes långt bort, det lät som en ung flickas röst. Men det lät också mörkt, förvridet. Jag vände mig om och började springa. Jag struntade i ficklampan och batterierna.
Jag hörde ingenting förutom mitt hjärta slå i öronen, dunk dunk dunk.
Långt borta såg jag ljuset från dörren komma närmare och närmare. Samtidigt såg jag ett avlägset ljus i ögonvrån, komma någonstans långt bakom mig. Fler skratt, förvridna och galna. Dunk dunk dunk.
Som en galning rusade jag ut genom dörren med andan i halsen. Luften där ute var frisk, och ett lätt regn hade börjat falla. Jonathan och Johan satt på varsin sten i gräset och tittade förvånat på mig. Jonathan skrattade till.
Johan frågade mig vad jag sprang för, och jag kom då på att dörren fortfarande stod öppen. Trots att min kropp var helt matt av rädsla. panik och trötthet ställde jag mig raklång och gick mot dörren. I samma ögonblick som jag la handen på handtaget hörde jag det.
Långt borta, ekandes mellan de kala betongväggarna. De klara tonerna av en tramporgel, spelandes en monotom, klagande melodi.
Jag tittade på Johan och Jonathan som tittade på mig med livrädda och bekräftande blickar. De hörde det också. Dörren gick igen med en dov duns. Ljudet av orgeln tystnade.
submitted by bfrex to sweden [link] [comments]


2018.08.22 20:16 Lulle Jag såg en man i skogen

Skrev nyss denna och hittar inte riktigt ett bra ställe att lägga upp den på så jag tänkte att sweddit kanske kan ge mig lite konstruktiv kritik.
Ljudet av dragkedjan skar som en rostig såg igenom det tjocka töcken av natt som vilade över tältet. Försiktigt, för att inte väcka någon som kanske fortfarande sov efter min lilla dragkejdje-konsert, kravlade jag mig ur öppningen och reste på mig. Ryggen värkte lite smått och bakfyllan dunkade i huvudet.
Hela den här campingresan hade kommit väldigt plötsligt. Semestern var nästan över och några polare och jag hade inte lust att sitta inne och låta sommaren steka bort utanför fönstret. Så vi bestämde oss för att packa bilen med det nödvändigaste(ett tält, några liggunderlag och två plattor öl) och bege oss norrut. Vi antog att vi via Google Earth kunde hitta någon mysig liten sjö vi kunde campa vid någonstans i Norrlands djupa skogar.
Så här var jag nu, iklädd endast shorts i en skog i Norrland, med en blåsa fylld med öl. Det var mörkt, varken måne eller stjärnor klarade av att lysa igenom det tjocka molntäcket. Det kanske skulle ha varit bra att ta med sig ficklampan, jag hade inte lust att trampa fel och kissa i någon myrstack. Men det var för sent, jag hade inte lust att rota runt i tältet och väcka varenda kotte. Jag fick helt enkelt förlita mig på mina 4 andra sinnen. Den svaga glöden från den halvsläkta brasan fick agera fyrtorn.
Med försiktiga steg och händerna framför mig som en levande död tog jag mig fram till första bästa träd och ställde mig till rätta. Jag tog fram privatdelarna och började kissa. Jag rynkade förundrat på ögonbrynen i mörkret. Ljudet stämde inte. Det lät som om jag träffade något hårt. Inte en sten. Något ihåligt. Kanske en rutten trädgren? Så kom jag och tänka på tändaren jag förmodligen hade i bakfickan och kände efter, och där låg den. Utan att riktigt veta varför ville jag gärna veta vad det var som gav ifrån sig det där ljudet. Tändaren var gammal och gasen var nästan slut, men efter några försök samlades gnistorna till en ostadig låga. Den lyckades bara lysa upp omgivningen i tre sekunder. Tre sekunder jag aldrig kommer glömma.
En och en halv meter framför mig stod en man. Ljudet som var så underligt uppkom när mitt kiss träffade mannens vänsterfot. Bar hy. Iklädd endast åratal av smuts och ovanligt mycket kroppsbehåring stirrade han rakt på den öppna lågan. Hans ansiktsuttryck speglade inget annat än fasa. Som om han aldrig sett något liknande, och att lågan som brann i min slutna hand var något fasansfullt och livsfarligt. Plötsligt började han öppna munnen. Han munhåla var svart och tänderna såg ut att vara små och alldeles för många. Han fortsatte mekaniskt att öppna munnen. När det såg ut som att det inte gick att öppna munnen mer hördes ett högt knak, och käken veks neråt medans två vita benpipor sakta blev synliga. Huden över kinderna som hade varit nära bristningsgränsen brast med ett lätt fuktigt ljud. Som att riva sönder blöt kartong. Men det värsta av allt var ögonen. Svarta. Jag menar inte irisen. Utan hela ögat var kolsvart. Och medans jag stod där och stirrade in i hans kolsvarta ögon var det som att mörkret från hans ögon bredde ut sig. Som om man skulle droppa svart vattenfärg på ett blött papper. Min blick slet sig bort från mörkret, och märkte att mina tre sekunders ljus var borta.
Mörket var kompakt. Jag hörde inget annat än mitt eget dunkande hjärta. Och hans andetag. Jag var paralyserad av skräck och det enda jag ville var att kunna se igen. Men mina förtvivlade försök att få igång tändaren var fruktlösa. När jag hörde varelsen ta ett steg, så brast det för mig och paralysen släppte. Jag använde elden som fyrtorn och började springa för livet medans jag skrek för fulla lungor på mina sovande kamrater i tältet. Jag sprang fram till de ytterst svaga konturerna av tältet och kastade mig in i öppningen. Alla vaknade förvånansvärt snabbt och en ficklampa togs fram. Jag var snabbt ute, styrkt av mina vänners närvaro och lyste runt i campet. Ingenting där. Det enda som skvallrade om han närvaro var snabba steg och knakande grenar längre in i skogen, men när de andra var ute och undrade argt vad fan det var som hade flugit i mig och varför jag väckte dom, låg skogen åter knäpptyst. Jag kunde inte förmå mig att tala sanning och drog ihop en lögn om vildsvin. Jag hörde på min egen röst hur falskt det lät och mina vänner såg skeptiska ut. Men alla var för trötta för att bli riktigt arga och gick snabbt till sömns. Det dröjde länge innan jag fick någon sömn den natten.
submitted by Lulle to sweden [link] [comments]


2018.02.14 13:26 Arknell [Seriös] Det är Alla Hjärtans Dag, du är singel, och det är okej, du är i gott sällskap...

Jag vill inte nödvändigtvis förbjuda skämt i den här tråden, men jag vill erbjuda en fristad och en hangout där alla singlar kan känna sig välkomna och tänka lite på livet, konstruktivt och utan stigma. Alla ni med partners, snälla: utöva självbehärskning, ingen Humblebrag eller "För mig som har partner kan jag verkligen relatera bla bla bla"-poster. Låt singlarna få ha denna.
/sweden har 190 000 läsare och många har nyss kommit ut ur en relation, eller har fortfarande ont trots att det har gått ett eller flera år, eller behöver lite tröst i ett samhälle där alla strömningar och värdegrunder pekar mot tvåsamhet. Google doodlen är här, TV-reklamerna är här, plakaten i affärerna är här, alla Valentines-memes är här.
"Och?!" tänker kanske många; det är givetvis många singlar som inte bryr sig överhuvudtaget om denna uppståndelsen, för att ni redan är bekväma i att vara själva just nu, all kraft åt er. Eller ni kanske vet att ni inte kommer vara singel så länge, eller man kanske faktiskt tycker det är skönt att vara singel just nu; alla ni som har tagit er ur en problematisk relation och för första gången på jättelänge kan lata er på en söndag utan att behöva ta på sig skjortan/blusen och besöka svärmosvärfar eller åka till nån kyrkogård eller dålig konsert, njut! Ni som haft en läskig eller medberoende-görande partner som manipulerat, eller kanske till och med en brottsling, njut av friheten.
Men det finns också gott om människor som törstar och våndas över att inte ha någon, och dom för vilka Valentine's Day kan vara lika irriterande och jobbig som jul och nyår kan vara för dom som inte har sina föräldrar eller släkt kvar, och saknar dom.
Det finns också dom som aldrig haft ett förhållande, av många olika anledningar.
Till alla er vill jag säga att det är okej. Vare sig ni har haft en lång relation, eller t om ett giftermål, som tog slut nyss, och ni inte har en aning om hur ni ska kunna hitta en ny att bygga bo med, eller ni bara känner er bittra över marknadsföringen, ta den här tiden att lära känna er själva och var bekväma i ert eget sällskap. Vi är alla ensamma när det kommer till kritan; vi föds ensamma och dör ensamma, inte ens våra fruar, makar, vänner, eller barn vet alla våra innersta känslor och minnen, våra orosmoln, hur våra stigar gått genom livet, alla hemligheter vi besitter (den där konstiga saken du såg i ett dike en gång, som du aldrig tänker berätta för en själ). Vi är inte telepater, och det är okej.
Det finns en liknelse inom mentalhjälp som kallas att "drunkna i en tum vatten", det vill säga att man känner sig utsatt och förtvivlad, trots att ens situation kanske skulle förändras bara man går runt hörnet, eller gör en liten ändring i sitt liv, kanske nånting man gått och funderat på att göra länge men skjutit upp av olika anledningar. Ibland är lösningen nära men man ser inte skogen för alla träden. Det är också okej.
Att vara singel kan ibland betyda att man tror att man kommer behöva "hålla ut" i flera år tills ens situation når nästa stadie. Pluggar du en intensiv utbildning som få kommer in på, och ett förhållande skulle vara för distraherande? Behövt flytta från din favoritstad? Sitter i fängelse? Går i djup terapi? Jag skapade den här tråden för att säga till dig att det inte behöver kännas som att du ska behöva "hålla ut". Att vara singel är ett normaltillstånd. Kanske din chans kommer nästa vecka, kanske nästa år. Det är okej. Kanske du känner att du behöver jobba på dig själv innan du träffar nån? Du kanske vill utbilda dig, träna, resa, avancera din karriär lite längre tills du nått en platå då du känner dig bekväm att släppa in en annan människa i livet utan att den personen skulle känna sig åsidosatt av din arbetsbörda eller dina åtaganden just nu (polis, byggarbetare, kriminaladvokat, memelord).
Du är okej, och du är i gott sällskap. Ha tålamod och låt andra vara glada för att dom hittat nån, dom var kanske ensamma i förrgår, och dom kan inte hejda sin glädje utan måste pussas i tunnelbanan, för dom har törstat en lång tid. Om du är öppen och redo att jobba för det, så kommer din chans. Men det måste inte vara idag.
Idag kan du bara ta det lugnt och släppa alla tankar på att jaga fatt i någon fort på Tinder eller Match.com, "bara för att inte vara ensam" (potentiellt självdestruktivt beteende i längden). Träffa kompisar, eller kolla en film med en mugg varm Oboy (undvik kanske tre flaskor vin), och vet att du inte är ensam. Vi är alla här på den här slemmiga lerbollen som flyger genom rymden, och vi delar en existens, det räcker.
Många människor gör det väldigt mänskliga misstaget att definiera sig själva utefter sin relation, eller sin titel eller sina ägodelar, och allt detta kan tas ifrån dig. Kanske du mår bra just nu för att du fick ett nytt jobb, eller en ny partner, eller vann på lotto. Om detta tas ifrån dig, och du inte är trygg i dig själv, kan det kännas som att mattan rycks bort under fötterna på dig. Att vara bekväm i sitt eget sällskap och inte spendera varje ensam stund i verklighetsflykt, förströelse, eller distrahering kan vara en livslång övning. Om man definierar sin lycka efter fysiska ting som kan förgås, exponerar man sig själv för risker. Emerson sade nånting fint om detta, i sin text "Self-Reliance", som handlar om ickekonformitet, civilkurage, och passivt motstånd (en text som inspirerade Gandhi):
Use all that is called Fortune. Most people gamble with her, and gain all, and lose all, as her wheel rolls. But leave as unlawful these winnings, and instead deal with Cause and Effect. Work to acquire will, and thou hast chained the wheel of Chance, and you shalt sit hereafter out of fear from her rotations. A political victory, a rise of rents, the recovery of your sick, or the return of your absent friend, or some other favorable event, it may raise your spirits, and you might think good days are preparing for you. Do not believe it. Nothing can bring you peace but yourself. Nothing can bring you peace but the triumph of principles.
submitted by Arknell to sweden [link] [comments]


2017.08.11 23:37 EnsamEJEnsam Skrev denna text om ensamhet i mitten av sommaren:

Hade en lite tuffare tid och skrev ner mina tankar i ett Word-dokument tidigare i somras. Läste det nyss igen och tyckte fortfarande att det jag skrev var viktigt. Ensamhet är en mycket allvarlig trend i Sverige som det pratas väldigt lite om. Följande text är något jag skrev för en månad sedan under ett svep och dessutom i affekt. Jag har dock valt att inte ändra på något, vilket gör att vissa hopp är lite konstiga samt att slutet kanske kan verka lite plötsligt. Ber även om ursäkt för eventuella stavfel och dylikt.
Hej Sweddit, Sverige är världens ensammaste land. Vi har högst andel ensamboende i världen. Men vi lever i ett paradis med hög välfärdsstandard och och trots allt, en tämligen stabil statsapparat (om man jämför med andra länder).
I sommar har jag testat på hur det är att leva ensam, ordentligt ensam. Jag är en 22 år gammal kille som likt många andra hade mina vänner i grundskolan, gymnasiet och även några år efter gymnasiet. Jag lekte tillsammans med Adam i sandlådan. Tillsammans med Robin upptäckte jag banorna i Turok 2 på hans Nintendo 64. Jag tränade upp mina färdigheter i Super Smash Bros på mitt Gamecube för att bli bättre än Daniel, för att klå honom. Jag började lyssna på mina favoritband tillsammans med Olof och Stina. Tog mig en vända i "emo"-stilen för att återvända och bli "normal". Jag kämpade med hemläxorna från gymnasiet tillsammans med Gustav, och delade framtidsdrömmar med Alexander.
Idag pratar jag kanske med en av er, ibland om det finns tid hos båda parterna. Vi byter några korta ord och önskar lycka till i framtiden. Många av er har säkert glömt bort mig och gått vidare i era liv. Kanske gör ni likt mig och slänger tillbaka en blick till dåtiden och undrar var gemene person sysslar med idag. För vissa av er hade vi god kontakt med varandra till för bara något år sedan. Idag talar vi inte alls, för vi har gått vidare med våra liv.
I sommar valde jag att resa till min hemort från min studieort, och bäst av allt, så skulle jag inte bo med mamma eller pappa, för jag hade hittat alternativt boende så att jag kunde hänga med polarna när jag ville. Det skulle bli en fri sommar där jag kunde göra vad jag ville. För alla som har flyttat ut vet att det kan bli lite knasigt att flytta in hos föräldrarna igen. Det skulle bli somrarnas sommar. Men med åren hade kontakten med gamla bara svalnat mer och mer. Dom gamla vännerna, de riktigt goda vännerna, hade skaffat sig sambo eller totalt bytt riktning i vad de sysslade med på fritiden. Min gamle bästis tog ibland ett par dagar på sig att svara mig på messenger. Jag märkte snabbt av att detta året hade blivit avsevärt mycket sämre än förra året. Jag hade alltid åkt till min hemort för att träffa gamla vänner från gymnasietiden under sommaren och det hade aldrig varit något problem att få ihop något. Men nu skulle allt bokas en hel vecka innan, och skulle man hitta på något spontant bara för kvällen var de alltid "upptagna". Jag märkte att vår relation höll på att halka ur händerna på oss så jag valde att arbeta riktigt hårt för att återuppbygga den. Jag valde att ta ett "jag har tyvärr inte tid" som inte något personligt och la i högväxeln för att fråga vännerna om de ville hitta på något skoj någon dag. Jag har kanske 4-5 gamla vänner som jag känner att jag fortfarande hade lagom bra kontakt med i hemtrakterna. Jag har nu träffat en av dem, en gång. En kväll på en restaurang för en gemensam middag för att sedan gå hem utan den andra. Jag hade inte varit förvånad att våra relationer skulle bli lite värre när vi bodde så långt ifrån varandra och inte träffades så ofta.
Jag var beredd på att kompromissa och inse att vi alla hade blivit lite mer olika varandra. Men att det skulle vara så jävla svårt att släppas in i en annans liv, ens en gammal riktigt nära vän som man delat flera år med, det trodde jag inte. Det har i princip blivit omöjligt att ha ett avslappnat umgänge utan det blir istället ett "Jaha, så vad sysslar du med på fritiden då...? - Jaha, så du studerar där. Hur är det? Är det intressant? När är du färdig?"
Kanske är jag naiv. Kanske har jag bara någon slags inre livskris. Kanske borde jag bara släppa taget om det förflutna och gå vidare med mitt liv. För jag hatar det här. I en månad har jag bara kommit hem från sommarjobbet och sedan gjort absolut ingenting. När jag kommer hem gör jag återigen ett halvhjärtat försök att kontakta en av mina gamla vänner men han ska tydligen åka iväg någon annanstans. Kul för honom tänker jag :)...
Det har alltid varit jag som kontaktat de andra för att försöka hitta på något. Jag har valt att inte vara så svensk och tolka deras tystnad som att de inte ville umgås med mig, utan att de faktiskt har en hel del på gång. Det kan säkert stämma, men kanske har jag varit naiv. Alla har vi i alla fall lite tid, det har vi. Jag tänkte att om jag bara gör allt grovarbete så kanske de kommer nappa. Tyvärr.
De senaste dagarna har jag börjat må riktigt dåligt över ensamheten. Jag saknar någon att ha spontandiskussioner med. Någon att bara vara med. Behöver inte ens göra något speciellt, vill bara finnas tillsammans. De tre senaste dagarna har varit riktigt tuffa, känns som att jag har hamnat i någon slags svacka. Sommarjobbet har börjat med längre dagar som tär på mig. Och hem kommer jag till en tom lägenhet, ett kök, ett skrivbord med en dator, och en säng. Inte ens en förälder att småprata med (närmaste förälder bor 1h ifrån mig). Det slog mig häromdagen att jag var ensam. Trots åtskilliga försök att skapa mig ett umgänge hade jag misslyckats. Jag hade egentligen ingen vän här. Och insikten att det här kan komma att fortsätta hela sommaren gjorde mig närmast deprimerad.
På vägen hem från sommarjobbet idag tänkte jag på ensamhet, och på hur stort av ett problem det är i Sverige. Jag tänkte på hur vilsna många av oss är, och konstaterade att vi faktiskt är flockdjur. Ändå förväntas vi kunna klara oss själva och inte vara beroende av andra. Vi förväntas ha hälsosamma vänskaper, men bjuder sällan in främlingar i våra liv. Jag kom egentligen inte fram till så mycket, satt mest bara och grubblade. Och som att någon hade läst mina tankar föreslog min dagliga runda på SVT Play Dox dokumentär "The Swedish theory of love". Jag hade egentligen redan sett den, men såg den en gång till under nytt ljus för jag visste att den handlade om ensamhet. Och efter att jag sett den är jag övertygad. Det svenska individsamhället har gått för långt. Hela 50% (!) av Sveriges hushåll är enmannahushåll. Allt handlar om att förgylla sitt egna. Inte vara beroende av någon annan. Att klara sig själv och att få bestämma över sig själv. Digitaliserigen har bara påskyndat individualiseringen då vi numera kan välja vilka vi omges av. Vi kan lätt ignorera eller blockera folk som direkt tilltalar oss. Detta kan också vara en av anledningarna till den ökade polariseringen i Sverige.
Förr tvingades man bemöta dessa människor verbalt, fysiskt på plats. Idag kan de enkelt sållas bort, och oliktänkande möter ytterst liten tolerans. Detta gäller både av Sveriges politiska spektrum. Vi saknar numera en större gemensam nämnare på samhällsnivå. Vi kan fortsätta vara stolta över vårt jävla fika. Men kanske behöver vi acceptera våra olikheter för att komma varandra närmare? Det känns som att det finns en föreställning att man likt tinder väntar in det där perfekta momentet där en person med exakt rätta hobbies och egenskaper kommer in i ens liv. Då, just då kanske man kan öppna sig och släppa in någon i sitt liv. Annars håller man sitt för sig själv.
Tur som har jag återvänt till det bättre. Men det fick mig att inse hur jävligt det kan vara för vissa personer som måste stå ut med detta året om. Skärpning Sverige! Vi måste verkligen börja tänka på detta mer. Vi måste börja ta upp diskussionen på något vis! Såhär kan vi inte fortsätta! Och för er som inte sett den, se "The Swedish theory of love". Det är en ögonöppnare!
submitted by EnsamEJEnsam to sweden [link] [comments]


2017.06.07 15:31 KillenMedEnFraga Hjälp: oklart om min nya goda kompis vill ha någonting mera

Disclaimer: jag har inte talat eller skrivit på svenska på väldigt länge. Ber om ursäkt om det finns stav- och språkfel.
Jag är en bisexuell man och det har jag vetat ganska länge. Det är inte nånting som jag brukar berätta åt folk men det är absolut ingen hemlighet heller. Jag är ingen macho karl men jag har alltid fått överraskade reaktioner när jag har avslöjat det.
Min kompis (en kille, alltså) är en studiekamrat och vi pluggar samma huvudämne. Jag hade sett honom många gånger tidigare men vi började pratas först ungefär 2-3 månader sedan. Det visade sig att vi har oerhört mycket gemensamt: likadan smak i musik, humor, intressen, åsikter, webbsidor (därför postade jag här istället för engelskspråkiga subs) osv. Vi kan prata om vad som helst hur länge som helst, helt utan rusmedel eller andra aktiviteter, och det gör vi i flera timmar. Sista gången vi sågs så såg han lite ledsen ut när jag måste sticka hem fast vi hade snackats hela natten.
Vi har pratat om tjejer och jag är ganska övertygad om att han inte är bög men jag har inget bevis på att han inte skulle kunna ha bitendenser. Han har faktiskt gett mig ett par komplimanger som, om han var kvinna, jag skulle läsa som försiktiga flirtförsök. Ingenting snuskigt men sånt som jag brukar inte höra bland andra manliga polare. Å andra sidan skulle det här inte vara den första gången jag har en kompis som skämtar med semi-flirtiga komplimanger. Svårt att säga.
Jag är oftast i full kontroll över mina känslor och jag har aldrig fallit för nån som jag inte kunde vara ihop med. (Jäkla tur med tanke på tonåren...!) Det här fallet är inget undantag men om han plötsligt tog ett steg åt det hållet skulle jag troligtvis vara ombord. Han är väl ganska attraherande på sitt eget sätt och jag känner mig bekväm i hans sällskap. Varför inte...
Jag har nästan noll erfarenhet med att vara med vare sig män eller kvinnor. Dejtandet är något som jag inte haft tid, ork, eller mod för men det börjar bli dags så småningom. Därför, som en blyg människa, tror jag att jag inte skulle våga ta de första stegen även om han verkligen skulle råka tycka om mig. Min magkänsla säger att det måste vara något nytt (kanske t.om. förvirrande) för honom om det är sant men å andra sidan finns det bara de här två instanser som jag kan försöka tolka situationen med.
Min rädsla är att om jag säger eller gör någonting dumt så kommer han att ta avstånd. Jag har haft det lite svårt med att hitta nära vänner efter precis alla, inklusive jag, i min gamla kompisgäng flyttade utomlands. Det skulle vara jäkla synd att ha allt rinna mellan fingrarna när det har börjat så bra. Men ändå vill jag att han skulle kunna öppna sig för mig i fall det här inte är bara i mitt huvud. Han och omvärlden där vi bor har ingenting emot bögar men det är inte samma sak när man börjar ifrågasätta sin egen sexualitet. Jag vet att det tog mig 5 år att veta vad jag är för nånting och ytterligare 5 år att bli OK med det. Vad borde jag göra? Bara ta det lugnt?
Tl;dr: En kompis har gett mig ett par flirtiga komplimanger och trivs i mitt sällskap bättre än nån annan tidigare. Jag vet att han gillar tjejer men vet inte om killar. Jag har inga känslor för honom men jag skulle inte tacka nej heller.
submitted by KillenMedEnFraga to sweden [link] [comments]


2017.02.19 16:59 fakearchitect Konsten att ta en stilla söndagsöl...

Detta hände för ca 30 minuter sen, så jag är fortfarande ganska skakig.
Efter att ha jobbat hela helgen känner jag för att svepa en öl eller tre. Då jag inte vill stöta på någon så jag går till ett ställe där jag anser att risken för det är minimal.
Lokalen i fråga har en smal staketomgärdad uteservering som nås genom en dörr från restaurangen. Då jag är ganska svettig ser det skönt ut med lite fläktande, så jag går in, beställer en Bryggmästarens i baren och går ut för att sätta mig.
Det enda lediga bordet står längst bort, bakom ett bord där det sitter tre blonda tjejer. Jag börjar krångla mig fram till bordet och min blick dras oundvikligen till en av tjejerna, som ser rätt bra ut.
Eftersom min blick är på upptäcksfärd högerut ser jag givetvis inte lampan som hänger i ögonhöjd rakt framför mig. "Aj fan" muttrar jag och börjar krångla med stolen som står riktad ut från etablissemanget, för att kunna sitta i min egen värld en stund. Ändrar mig dock när jag känner hettan från gaslampan som står väldigt nära och beslutar mig för att ta stolen mittemot istället.
Stort misstag. Samtidigt som jag sätter mig på stolen som alltså står riktad in mot uteserveringen och därmed även intilliggande blondin-bord så inser jag att jag känner igen en av tjejerna.
Nej. Det är hon. En bekant som jag aldrig pratat med på tu man hand, men ALLTID stöter på när jag är ute med vänner som känner henne. Hon är kvinnan som personifierar min rädsla för att stöta på någon jag halvt känner när jag som mest behöver en ensam stund med min öl.
Ok, tillbaka till situationen. Jag håller alltså på att slå mig ner, vrider strategiskt stolen lite mot staketet för att undvika direkt ögonkontakt medan jag funderar över mina alternativ. Jag ser det som att jag kan
1: Hitta ett bra ögonblick, resa blicken och leende klämma fram ett "Nämen, tjaaaa!". Inser snabbt att det skulle betyda att jag enligt alla sociala regler måste slå mig ner vid deras bord i stället och sitta som en idiot och dricka min öl och skratta med i skämten... Nej. Inte aktuellt. Dessutom har jag redan missat det tåget. Tillfället att spela förvånad har liksom gått mig förbi.
Då kommer vi ofelbart till alternativ nummer 2: Att stirra ner i mobilen och snabbt dricka min öl för att sedan smita ut, helst när hon är på toaletten. Det tar mig dock ungefär två minuter att dricka upp min öl och jag tänker inte sitta där en halvtimme och vänta på att hon ska bli kissnödig, så jag bestämmer mig resolut för att ta tjuren vid hornen och reser mig upp.
Vänder mig bak åt höger när jag går förbi deras bord för att "se om jag glömt nåt", öppnar dörren till restaurangen, allt klaffar, jag säger tack o hej till bartendern, kommer fram till dörren och minns att jag hade en ryggsäck när jag gick från jobbet...
Kuken.
Vid det här laget ger jag upp alla funderingar och planer, stormar ut på uteserveringen (varvid blonda gänget plötsligen tystnar), går mot bordet, slår huvet i lampjäveln IGEN, säger "Amen för FAAN" lite för högt, rycker min väska och sticker därifrån fort som fanken.
Var vänliga och be med mig att de inte kommer till krogen jag sitter på nu och dricker min dubblade ranson söndagsöl!
submitted by fakearchitect to swedishproblems [link] [comments]


2015.11.10 05:29 Liquidedust En lite annorlunda tanke i det stora hela [Seriös]

Satt och funderade lite, kan väl själv klassificeras som en evig singel nu när jag passerat 30 och närmar mig 40 med stormsteg.
Har aldrig varit en person som kvinnor i största allmänhet varit intresserad av, aldrig haft ett förhållande, aldrig varit på en date.
Inte så att jag inte kan ha en konversation med kvinnor, är ej heller direkt blyg.
Under skoltiden brydde jag mig inte så mycket, höll på med sport, var vältränad men hade lite nördiga hobbies så ansågs väl vara lite annorlunda.
Sedan kom man in i arbetslivet och började jobba, fokuserade på det ett tag men insåg att fler och fler runt omkring en hittade en partner och började bilda familj osv.
Började bli lite mer fokuserad på att hitta någon man kunde dela livet med, träffade en del folk via vänner och bekanta men ledde inte direkt någon vart.
I mångt och mycket verkade mer som man i princip var osynlig för det motsatta könet.
Några år till och man kom in en bit i trettioårsåldern och provade nätdejting för varför inte, har ju misslyckats med allt annat.
Så har kört med ett par olika tjänster och försökt få kontakt med de kvinnor so verkar intressanta men har på tre år lyckats med konststycket att inte fått en enda reply eller intresse från någon av det motsatta könet.
(vilket iofs kanske är lite av ett rekord som man kanske ska vara stolt över)
Så nu när fyrtio börjar närma sig börjar man liksom fråga sig själv, och är egentligen min tanke med inlägget.
Är det dags att börja inse att man kommer vara ensam för evigt och aldrig träffa någon?
--- Uppdatering om mitt liv nedan, och WALL OF TEXT varning ---
Så låt se vart ska vi börja!
Detta ska inte ses som en snyfthistoria på något sätt, och jag tycker inte synd om mig själv och söker ingen medömkan på något sätt så folk är medvetna om det. Försöker bara dela med mig av mitt liv och skriva av mig lite.
Jag var väl ganska ensam som barn, och kanske till och med lite ”speciell” som man sa på den tiden. Umgicks bara direkt med 2-3 vänner och spenderade stor del av min tid i böcker och lärde mig saker via att läsa från tidig ålder (kunde läsa på egen hand från 5 års ålder).
Pga detta så ansågs jag även vara annorlunda av andra barn vilket ledde till viss utstötthet och man blev då ett enkel mål för mobbning och hån, vilket fortgick till stor del av min uppväxt och genom skolgången.
Till det stora hela höll jag väl till mig själv så mycket det gick, och fokuserade på mina intressen. Läste mycket, höll på med TV Spel och även i tonåren började jag träna och höll på med friidrott löpning på korta distanser.
I det stora hela fokuserade jag på det jag tyckte om i mitt liv och fick mig att må bra och till stor del undvek jag sociala sammanhang där jag kände att saker och ting inte riktigt var till min fördel. Hade få vänner och till viss del de jag umgicks med var andra som ungefär var i samma situation som mig själv, vi som var lite ”annorlunda” och inte riktigt passade in bland alla andra.
Tonåren kom och så puberteten, kom in i de tidigt vilket var trevligt för träning, men mindre bra för det sociala spelet; försök vara den första som får skägg och bli hårig, leder tyvärr till mer mobbning och utanförskap när du redan anses vara annorlunda.
Killar började intressera sig för motsatta könet mer och mer, och ska väl säga det gjorde väl en annan med. Tyvärr så blev det så att i mångt och mycket var jag killen som var annorlunda så jag undveks av de flesta och blev till viss del mer isolerad.
Blev helt enkelt att man fick fokusera på annat och göra något av sig själv i stället, så började med datorer och programmering samt skaffade mig ett deltidsjobb för att kunna ha råd med min nya hobby (detta är fortfarande runt tidig gymnasieålder).
Började på estet när det kom till Gymnasiet då jag inte riktigt visste vad det skulle bli av med mig, men jag var bra på att teckna så tänkte ”varför inte”. Som estet på mitt gymnasium tja, ansågs man vara annorlunda helt enkelt. Vi hade vår egen flygel på skolan och umgicks inte direkt med de andra eleverna och man träffade samma 20 pers varje dag.
Då jag hade ett jobb och tränade på fritiden samt ett stort fritidsintresse och ingen direkt intresse för att festa så blev jag lite av den där personen som man inte riktigt brydde sig om. Snackade mest med lärarna på lektionerna och ingen direkt som bjöd in mig på fester eller grejer på fritiden.
Hade dock vänner skall tilläggas, men vi höll mest på med rollspel, figurspel och tv-spel på fritiden. Träffade ytterst få människor utanför min bekantskapskrets som jag ärligt kan säga bestod till 100% av killar vid detta tillfälle.
Runt detta tillfälle blev jag även ”vän” med en person vars egentliga syfte med att ha mig som vän var att i slutänden utnyttja mig i sitt eget syfte gällande brott. Själv förstod jag inte riktigt detta utan var glad att ha hittat en ny bekantskap helt enkelt.
Tyvärr slutade detta i att i slutänden blev dömd för flertalet brott och helt plötsligt blev personen som var straffad innan han hunnit bli myndig. Förlorade även mitt jobb i samma veva då ”vi kan inte ha någon här som är dömd för brott, du måste förstå hur det är i en liten stad”.
Detta började min situation som mycket ensam och hemmavarande för jag medge. Även mina vänner som jag haft försvann en efter en från min hemstad och började plugga eller arbete på annan ort och jag var inte direkt en person som hade lätt att hitta nya vänner.
Efter lite om och men och internet hittade jag lite vänner som hade gemensamma intressen och började driva en communitysida för rollspel internationellt. Sidan gick bra och vi var två personer som lyckades till stor del leva på det i fyra år. Jobbade då som webbutvecklare för sidan och var långe perioder i England då det var därifrån sidan drevs.
Mitt arbete då vi i princip bara var två personer som drev sidan var mitt liv, satt framför datorn heltid och träffade inte många andra människor än min kompanjon. Mitt sociala liv bestod väl i princip av att jag umgicks med min kompanjon på jobbet och privat och i bland gick vi t för en öl då och då. Men skaffade även en del andra vänner i England som än i dag får kallas mina riktigt nära vänner, dock så var det inte direkt så många kvinnor i mitt liv heller här. (dvs. vänner som fortfarande i dag du vet att du kan ringa och undra om det är ok att man kommer över för några dagar och gör något kul tillsammans)
Efter dessa fyra år ville jag ändra lite riktning och göra något annat av mitt liv, och ska även tilläggas var jag lite sugen på att vara i Sverige igen (saknade det lite). Är numera runt 24 skall tilläggas så för 12 år sedan ungefär.
Började en liten enmansbyrå som frilansare konsult, kunde äntligen jobba i Sverige igen då mitt brottsregister var försvunnit med. Jobbade som webbutvecklare och webbkille på min egen enmansbyrå. Jobbade hemifrån till större delen och hade inga direkta vänner kvar längre då jag varit borta från Sverige ett tag.
Det här höll väl på i 7-8 år, bodde ensam, jobbade till större delen ensam och umgicks inte direkt med folk alls förutom i jobbet när man hade möten och liknande. Började känna mig lite ensam men tyckte inte att jag direkt led av det, men kände att jag kanske skulle hitta något annat att göra och börja jobba som anställd i stället för det var lite jobbigt att driva ett företag då man aldrig hade någon direkt fritid.
Skall även tillägga att det är i dessa år jag blir diagnostiserad som Aspergare i vuxen ålder.
Fick jobb rätt snabbt på en designbyrå och blev ansvarig för webbavdelningen, jobbade här i ett par år, sökte mig sedan vidare för andra uppdrag och för att försöka få igång min karriär lite och med lite bättre lön osv.
Mitt jobb i stora hela bestod av att sitta framför en dator i stora hela, avdelningen bestod till 100% av män och de flesta var väl ungefär som jag. Duktiga på det dem gjorde men höll sig ensamma och var nördiga i stora hela.
Fick ett jobb på en liten firma efter detta som enda utvecklare för att system för att hantera byggnader och automatisering av dessa. I princip jobbade jag ensam här, skötte allting ensam och träffade mer eller mindre inga andra än min chef när han kom med specifikationer och förslag.
Kände efter ett år att detta inte riktigt var min grej, då det var ensamjobbet jag hade sökt mig ifrån för ett par år sedan. Lönen var helt ok, och gillade det jag jobbade med men valde att söka mig vidare till ett jobb där jag faktiskt hade lite mer socialt samspel med andra individer.
Vilket leder till min situation i dag.
Har ett jobb jag gillar i Stockholm men bor i en ort cirka en timme iväg med tåg, har en ok lön som jag inte ska klaga på. Dock har jag inga direkta vänner då det inte haft möjlighet att skapa nya bekantskaper under lång tid pga mitt jobb.
Jobbar som utvecklare och min avdelning på jobbet består av två andra killar och vi har vår lilla egna avdelning som är lite bortgömd från resten av företaget och vi träffar mest varandra och vi är väl rätt nördiga hela bunten och ungefär i samma situation hela gänget när det kommer till partnerskap.
Min arbetsdag består i princip av gå upp 0630, tåget 0730, jobba, hemma igen vid 1930~2000, laga lite mat, se någon tv serie eller spela lite tv spel sedan gå att lägga sig vid 2230 de flesta dagar och upprepa.
Helgerna spenderas väl till största delen ensam, om jag inte åker över till de bekanta jag har kvar i England för lite umgänge, detta då jag inte har några vänner kvar i min hemstad och inte i närheten av budget för att skaffa boende i Stockholm och försöka skaffa mig ett större socialt liv där.
Så det är väl mitt liv i stora hela, lever ensam, har inga direkta vänner i min närhet, träffar aldrig direkt personer av motsatta könet. Börjar kännas rätt ensamt i stora hela.
Som slutord, jag lider inte på något sätt av min situation. Jag trivs till stor del av att vara ensam, men om sagt börjar kännas att det saknas något och skulle vara trevligt att ha någon i min närhet att kunna dela livet med.
submitted by Liquidedust to sweden [link] [comments]


2015.04.03 02:12 Skrellman Jag har en purjolök, vad bör jag göra med den?

Kära swedditörer, jag har ett litet dilemma; under den gångna veckan så har jag varit förkyld, och då jag nyligen har flyttat till egen lägenhet så kunde inte mina föräldrar skämma bort mig med nyponsoppa och barnprogram. De fyllde dock en påse med diverse halstabletter, te, chips och ipren, och levererade den till min dörr (Vilket jag verkligen rekommenderar som en gest om du vill att någon ska vara dig evigt tacksam). Det var dock en ingrediens som jag verkligen inte väntade mig, och inte heller vet vad jag bör göra med. Jag har nu en purjolök i min kyl. Vad ska jag hitta på med den? Om det hjälper så kan jag delge några detaljer om min situation:
Jag uppskattar er tid, och önskar er lycka i vad ni än har för framtidsplaner.
Mvh Skrellman
submitted by Skrellman to sweden [link] [comments]


Spiken - Tänker På Tiden (Ft. Clara & Mandy) (Från albumet 'Det Här Är Min Stil') Är det för dig skogen börjar om - malin o vänner Hur man får vänner Lunne & Henrik - Nära mig + lyrics SVÅRT ATT HITTA VÄNNER? DÄRFÖR ATT.... 05. Jag är kille men känner mig som tjej Övningskör med mig- nära döden upplevelse #1 ÄTSTÖRNINGAR - MIN HISTORIA Katten 'Suleyman' försöker att hitta vänner med orma! En dag med massor av vänner

Hitta Vänner i Stockholm - Bloggbevakning

  1. Spiken - Tänker På Tiden (Ft. Clara & Mandy) (Från albumet 'Det Här Är Min Stil')
  2. Är det för dig skogen börjar om - malin o vänner
  3. Hur man får vänner
  4. Lunne & Henrik - Nära mig + lyrics
  5. SVÅRT ATT HITTA VÄNNER? DÄRFÖR ATT....
  6. 05. Jag är kille men känner mig som tjej
  7. Övningskör med mig- nära döden upplevelse #1
  8. ÄTSTÖRNINGAR - MIN HISTORIA
  9. Katten 'Suleyman' försöker att hitta vänner med orma!
  10. En dag med massor av vänner

”Jag tyckte det va konstigt och jobbigt att det inte va någon som sa något till mig. Det va liksom ingen som frågade hur jag mådde förutom familj och nära vänner och så såklart. Var ni kan hitta mig: -Snapchat: hannaglimhed -Instagram: hannaglimhed -Facebokk: Hanna Glimhed -Mail: [email protected] Idag är vi nära vänner. Det kanske beror på att hon kände att hon kunde lita på mig. Sjuksköterskan Johan från Fråga UMO berättar vad man har rätt till som transpeson. med hjälp av mina kära vänner ska jag orka allt allting som har blivit kommer få mig vara stark oavsett vad som hänt ska jag alltid kolla fram Vers 2: Tänker på vänner jag tänker på familjen så nära mig kunde gå som du Alla träden som växer här alla fåglar som flyger där Är det du? Bara du? En dag så såg jag att himmelen var blå och jag visste inte att nån så nära mig ... sen så förklarar jag också varför det är så himla svårt att hitta vänner i just i sverige och vad forskning har kommit fram till. ... 'Han gav mig en pistol' - Nyhetsmorgon (TV4 ... Hej på dig fina du! ♡ Om du är ny här, välkommen till mig och glöm inte att prenumerera! ♡ Idag kommer tips på hur man får nya vänner när man flyttar till en ny stad. Filip Dikmen does not impress Swedish Idol judges with his Céline Dion cover - Swedish Idol - Duration: 3:23. Idol Sverige i TV4 2,914,402 views Varje dag är samma sak känner mig tom, Vill ha dig nära mig Så jag mår bra, du vet Jag älskar se dig le, jag följer mitt hjärta och följer du ditt så blir de... HÄR HITTAR DU MIN MERCH : https://splayshop.se/collections/mira... HITTA MIG ÄVEN PÅ INSTAGRAM : mirabell.lundgren SNAPCHAT : fotbollsmirran Jobbmail ...